När jag blir en gammal kvinna skall jag gå klädd i lila och ha en röd hatt som inte alls passar till. Jag skall slösa min pension på konjak, genombrutna handskar och satinsandaler. Jag skall säga att jag inte har pengar till smör. Jag skall slå mig ner på trottoaren när jag blir trött och provsmaka i affärer, trycka på alla nödknappar och dra min käpp längs stadens staket och ge tillbaka för min välanpassade ungdomstid.
Jag skall gå i tofflor i regnet och plocka blommor i andras trädgårdar. Jag skall lära mig spotta! Jag skall gå klädd i förskräckliga blusar och bli allt fetare och äta två kilo korv på en gång eller bara bröd och potatis under en vecka. Jag skall samla pennor och kritor och ölunderlägg och ha grejor i askar. Men nu måste jag ha kläder som håller mej torr och betala min hyra och inte svära på gatan och vara ett gott exempel för barnen. Jag vill ha vänner på middag och läsa tidningarna.
Men kan jag inte börja så smått redan nu? För då kommer människorna som känner mig att inte bli så chockerade och överraskade när jag verkligen blir gammal och börjar gå klädd i lila.